Minnena De Blå


Ut mot en dimmig, skuggsköljd åker av död säd, svarta granar och en tom grusväg, dit vilar 4 slitna ögon. De är trötta, dystra och stela. De lyssnar på en klocka som inte går, men de räkna sekunderna i huvudet tyst ändå. Det har fastnat. Den klockans eviga tickande, det lätta yviga dammet som singlar överallt runtom i det stengrå, gamla trähuset. Allt är grått. Allt är i svartvitt. Den här platsen har förlorat sin färg. Lika som de tunna betraktarna som sitter vid det plana köksbordet, och ser på någonting i den stålgrå, kalla himmelen.

Kvinnan, hon är mager och blek, håret långt och platt, drar en lugn, långsam suck, för att sen flytta sin blick mot den lika tunna, lika sliten och långhårige mannen på andra sidan bordet. Hon tittar med tankar fyllda av en tjock, svart dis. Det fanns ingenting att säga. Hon observerar tyst den Grå, som var hans enda namn, vad han kan tänkas ha i sitt sinne. Men som alltid, anletet är tomt och diffust. Det beniga ansiktet har bara ett uttryck på lager, och det är melankolins egen skepnad.

Hon kröker på halsen och vänder blicken tillbaks ut i intet. Tystnad. Bara klockan som tickar i huvudet, ändlöst. Runtom hörnet bort från köket lyser en trasig tv upp det lilla rummet, svartvitt. Antennen revs iväg av stormen. Den vinade ofta här, men nu har den inte setts till på länge. Vinden är stilla.

Så lutar kvinnan sig plötsligt närmre rutan, det var något, en skugga, mycket liten från långt håll, men den tillhörde någonting större. Hon visste vad det var, vem det var, och var lättad att se de vingparen igen över den mörka skyn. Den Grå däremot, han visste att det inte var hela sanningen. Utan ord, utan gester, utan blickar, läste han av en känsla.

"Såg du en fågel?" yttrar han med en torr röst, utan att röra så om ett hårstrå. "... Det kommer inte regna mer på ett tag..." svarar hon lågt. "Onekligen."

En stark susning for över taket, det fladdrar i det gamla takplattorna, rasslar när de faller ner. Dörren till stugan dras kvickt och våldsamt upp av en lång och reslig man. Han har horn och skägg, de av en get, och ett präktigt vingpar befjädrat i svart. Han stänger snabbt till den sjungande trädörren, och bordar för samma entré han alltid kom med; stegade brett in och lutade sig mot karmen. Och drog en djup, djup suck. Så djup att bergen borde börja skälva. Sen tittar han genom sitt långa, tjocka hår som hänger i det märglade ansiktet.

De mötande blickar han får av kvinnan och den Grå, särskiljde sig betydligt. Den unga kvinnan ser med stora ögon, gråtfärdig, men för stark för att fälla tårar, hon frågar med sin blick: "Är han...?" Och mannen i tamburen nickar tillbaks, lika bitter i sinnet som Den Grå, där han tittar blankt. Den Grå, hans hår är av aska, och Urho, den hornade mannen svär på sitt svärd att han själv en dag skall komma att bli lika grå. Om inte snart. Han vaknar tillbaks till nuet.

Det klampar i golvbrädorna där han går med tunga stövlar, och golvet viskar mot stolens ben då de dras en bit. Han sätter sig trött bredvid kvinnan som täcker sin mun med de långa naglar hon har. Hon blinkar sakta med fuktiga ögonfransar. Om ändå luften kunde vara lika så... Men den fräte i hals och ögon. Dammkornen rev i köttet. Smutsigt. Torrt och bedrövligt.

Ute där nånstans, hade regnet krumpnat ihop till en liten droppe, och frusit i den kalla frosten. Han var död. Stormen hade lagt sig.

-|-

Han var en korp, han flög lågt mellan dyblöta och tungt hängande träd längs en stormig, våldsam strandlinje, bergig och svart, lik som havet, det vilda och mörka. Åskan yrade fritt över den beck svarta himmelen som endast lystes upp av de mäktiga ljusbågar bland molnen, grå och feta, orubbliga och hotfulla. Det dånar något frutkansvärt, brusar och vimlar av blixtens skimmer. Och regnet, det kämpar i vinden, den stenhårda nordanvinden som slår en lam. Jordens moder är i uppror, en sista katastrof! Och den ensamma korpen, han är skadad och blöder ymnigt från ett djup sår i bröstet, skyndar efter en plats att gräva sin grav. Han vet. Han vet så väl att detta är hans sista storm.

Han slår hårt med vinge och tvingar sin sargade kropp upp i en hög tall, en emot havet, där det blåser ilsket. Han klamrar sig fast på andra sidan stammen, i lä, men så att han ändå kan se det präktiga skådespelet av naturkrafternas vrede. Och hans regn yrde trött ebland dem. Trött, sliten, orkar inte mer. Det enda som rör sig i hans huvud, är tusen svimlande tankar på gamla minnen. Gamla scener, de enda han hade kvar nu. Han skulle gråta in i sin död.

'Satu. Satu. Glöm inte mig.'

The End

0 comments about this story Feed