Vintervisa


Det gungar åt väster,

Det gungar åt öster det blåser från både söder och norr…

För Njord han visslar,  sjunger och han trallar och han viskar…

Löven i dösdsvindens dans.

 

Önskar du leva,

Så ta i aktande att guden ser bara jorden,

Icke dess varelse där strövar omkring så sälla,

I entighetens lag.

 

Den lille pälsburne,

Har nu sedan länge anskaffat sig ett tryggt bo i granens kropp

Denna vinter hon skall kämpa igenom, genom frost och snö och is

Tills nästa solstråle värmer hennes stam.

 

Fimbulen, den kommer,

I en långsam, men stadig takt, tyst och spöklig men äkta

Den varslar om att vara redo efter denna djupa frost och kyla

Så var beredd, var bereddd…

 

Denna höst, denna vinter,

Skövlar de umbärliga själar för all evig framtid

Endast de starkaste stjärnor skall komma att lysa mot det djupa blå

Är du stark nog, är du av deras sort?

 

Natten är mörk,

Och den blir bara än mer,  så lyktans sken ger ej mycket

Nej den vekna emot skogens tunga skugga, där den står fast

Aldrig skall den åter lysas upp

 

Om ej du,

Kan svära en ed till en bortglömd och bleknad gud,

Men vem kan ännu giva en så stor gärning iväg, i en falnad värld

Den lever på dig, i din dammiga själ

 

Den lever i en gammal själ,

Stark och ärlig,

Men dö skall den,

Då denna själv blir intet

The End

0 comments about this poem Feed