Trollbröder


Bröder på andra sidan, långt, långt...

I djupa snös famn de ligga tyst

I djupa snös täcke de vila sakta

 

Nervens darr rörde regnet om hans svans

Himla vatten glänste om vindens tag

Kall, så våt och ruggigt isig i natt

Bruna håret hans, ner av lera vättes

Stark och dyster böljde sig manteln

Av blå, dov tonhalt kring skogens mur

Dån och slag i sinnet, glas i rött hjärta

Oh hur, säg hur, borde handlingen skett?

Hjälp, säg hjälp... Ty hans anda äro slut

Spjutet bröts emot stenen, så skör asp

Flisorna blödde hans hand kvickt till

Och droppade med regnet ner i jord

Plågade anlete, den lumska sorgen

Skall han evigt stå i regnets våld?

Kan krigares sed rädda detta öde?

 

Bröder på andra sidan, långt, långt...

I dimmas lugn de vandra tyst

I dimmas hägn de andas sakta

 

Hurdan stigen än voro, hur än

Han ämnat stiga högt till fots

Om än, om än, en nyans vore där

Ett spår, ett spår... Finns du ej mer?

Giv nu ett ljud, en doft! Giv nu, hopp

Hopp... Till ett uttömt skal...

Den frostvinden viner närpå ljuvt

Den visslingen är hans tröst ikväll

Den skymningen giver en djup famn

Den mörka tiden äro hans tysta frände

Fjädrarna tyngas i luftens gråt

Målningen på hans kind sipprar bort

... Blod, i regn och tårars flöde

Nei, hans flöjt skall en gång ljudas åter!

Än en gång, när solen sköljt sin skugga väck

 

Bröder på andra sidan, långt, långt...

I myrens land de leva tyst

I myrens mark de sörja sakta

The End

0 comments about this poem Feed