Svarte Riddare


Tung är hovens slag, yr bruna löv över död jord

Dyster, den mörka skepnad som tygeln håller

Höstens mantel fladdrar mellan träden

Och hopplöst är ansiktet skymt av slitet hår

Fågeln med sin brutne vinge, vilar stilla

På den fallne kungens vänstra horn

Den gömda strömmen har förlorat sin själ

Rutten och ihålig är den sista eken

Tom är den, som resten av riket

Himlen är övergiven, det är tid att skörda

Låt dem alla dö, för tidvattnet kommer aldrig igen

Damm slingrar sig runt hoven, askan av hennes kropp

Riv, virvla löven i dödens dans

Du som speglar de isiga mossorna och frostens vind

The End

0 comments about this poem Feed