Fimbul Frost


Nattfrosten glittrar på mörkgröna löv

Under silver stjärnor högt om mörkblå sky

Svarta träden stannat i sin tillväxt har

De sover tungt och vilar fridfullt

I senhöstens vind de vajar stelare och stelare

Svalorna har lämnat för soliga södern

Här faller mörkret ljuvt och skuggor djupt

Den livlösa marken är kall och frusen

Tur är det, att björnen hunnit gräva sin håla

Och ekorren sitt förråd har samlat

Ty snart faller snön så mjukt och harmoniskt

Och denna grönskande skog fryser än en gång

Men månens leende är försummat

Såsom norrskenet icke längre fladdrar

Det sveper spöklikt över skogens toppar

Och stammarna skräckslaget kristalliseras

Frosten tystar bäckens porlande

Och tung snö kväver landskapet i ett isande tag

Månen gråter stilla uppe från sin vakande sikt

Och stjärnorna bevittnar förväntansfullt detta mord

Detta inget djur i skogen visste om,

Detta sjud har redan somnat,

Men skall nu tystas för evig framtid

The End

0 comments about this poem Feed