Blå Dimma

 

Och det plinkar, så lugnt och rytmiskt

När melodin tar upp, flyger en aura fri

Denna, rena hjärtats blick, skall aldrig bli lyst upp

Aldrig… Skall det finna stigen genom fönstret

Sakta, och stadigt, den djupa tonen vandrar på

Hur länge skall den ringa i dess sista akt?

 

Då startar den igen, förnöjda melodi

Den nästan, om bara nästan, stjäl iväg den auran

Upp till en högre ton, så skör och ljus…

Var den irrar kvar, för bara en minut, ej mer

Före ljudet av själen smyger in åter en gång

När har den gjort sitt, skall det någonsin vara, säg?

 

Och töcknet därute hörde

Ivrigt det lystnade, för varje ton av silver var

In över dammigt golv, smekandes ung poet och hjärta

Tyst, som Döden den själv, kväva hans tankar till aska

Fortsatt, spela hans finger, en melodi utan namn

Men vad som är hört, är en virvlande tomhet lagt i rummet

 

Han hör bara tomma toner

Ljud av nästintill ingenting men fragment av sten

Dessa toner är nu lik de av viskaren i vinden

De är ledsna, så ledsna utan kärna, ej skal, ej struktur

Atmosfär av gråaste melankoli, den sprids som en gäsp

Omgivande ensamhet… Är hans käraste vän.

The End

0 comments about this poem Feed